torsdag 12 maj 2016

Dags att testa något nytt

Bara den senaste veckan har vi sett ett flertal händelser som alla får anses som direkta angrepp på det svenska samhället. Norska NRK anfölls av kriminella och tvingades avbryta en intervju med nationalekonomen Tino Sanandaji i Husby, polis på plats blev sedan utsatt för stenkastning. Kriminella individer angrep i går polis i Borås, en polis knivhöggs och andra poliser blev nedsparkade. I Göteborg attackerade på morgonen individer en av polisens lokaler och satte den i brand. Detta är inte isolerade händelser, detta är sådant som numera sker dagligen runt om i landet, detta är ett mönster av händelser som är helt oacceptabelt – ett mönster vi måste bryta.

Av hävd har vänsterns linje varit den som gällt - där kravlöshet setts som fint, där dialog är det hårdaste vi tar till och där fritidsgårdarna är universallösningen på vad det än må vara. Detta har med all önskvärd tydlighet visat sig vara allt annat än framgångsrikt, den situation vi ser idag beror i stora delar just på den enorma flathet vi som samhälle visat mot dessa kriminella individer. Staten har lyssnat länge nog på Megafoner och Pantrar, lagt huvudet på sned och visat de respektlösa respekt.

För varje år som går blir antalet no-go zoner fler, inte färre. Utgångspunkten måste vara att all offentlig plats är till och tillgänglig för alla svenskar. Det är inte rimligt att en plats ”ägs” av mörka kriminella krafter – kan inte polis, sjukvårdspersonal eller du och jag gå fritt på en offentlig plats utan att angripas av huliganer måste samhället återta området.

Efter att vi under så lång tid låtit undfallenhet vara ledordet i kontakten med dessa individer så kommer det självklart inte bli en smärtfri process att ställa om till krav och kontroll. Men alternativet är att de som i framtiden växer upp i dessa områden kommer göra så utan en chans till ett drägligt liv. Dessutom kommer viljan hos skattebetalarna att fortsatt ösa in skattemedel i dessa områden närma sig noll.

Vad behöver då göras för att stoppa utvecklingen? Till att börja med måste vi se angreppen för vad de faktiskt är – terrorism. Drivkraften bakom attackerna är att skapa en rädsla hos myndigheter och allmänhet och på så sätt skaffa kontroll över ett territorium. Straffskalan för denna typ av brott måste ha detta som utgångspunkt. Ministraffen ska vara ett frihetsberövande straff – det vill säga ingen skyddstillsyn, inga villkorliga domar. I Australien har nya lagar införts som innebär att angrepp på exempelvis sjukvårdspersonal kan straffas med upp till 14 års fängelse just för att komma till rätta med liknande problem.

Antalet poliser och ordningsvakter måste också öka i utsatta områden och gripanden i anslutning till upplopp, stenkastning mot polis och liknande brott ska premieras. Att det finns risk för att kriminella individer finner det provocerande får aldrig vara en orsak till återhållsamhet. Med högre straffvärde följer även obligatorisk häktning i väntan på rättegång. Det är centralt att individerna hålls borta från områdena. Gripanden som endast genererar ett frisläppande efter ett par timmar samt möjligen en rättegång ett halvår senare är poänglöst. Likaså skall frigivning från straff för denna typ av brottslighet vara villkorat med fotboja – utan undantag.

En variant på USAs ”Third strike and you´re out” är fullt rimlig i samband med denna brottstyp – en individ förtjänar alltid en chans, men inte hur många chanser som helst.

Öka kameraövervakningen. Att det inte används mer redan idag är bortom obegripligt. Det ger vinster både i bevissyfte men inte minst för att ge de skötsamma individerna som utgör majoriteten av de boende i dessa områden en känsla av trygghet, att de inte är osynliga, att även deras vardag är värd att försvara.

Samtidigt som samhället stärker närvaron, måste det också erbjudas en alternativ bild för de som växer upp i utsatta områden. Vänstern har länge odlat myten att det inte tjänar någonting till att kämpa dig upp, du är predestinerad att misslyckas. Att vänstern odlar myten om offerskapet är i sig inget konstigt (om än djupt cyniskt) – när målet är revolution är det snarare logiskt. Att det rör sig om en myt gör dock inte problemet mindre reellt. Problemet är nämligen att får människor ideligen höra att det inget tjänar till att anstränga sig, börjar de till sist tro på det. Det är därför av yttersta vikt att politiker, media och debattörer slutar bekräfta offerskapet. Tvärtom måste den verkliga bilden lyftas fram: Att den som anstränger sig har alla möjligheter att ta sig framåt i det här landet.

Det jag skriver kan ses som hårt, men vi behöver alla förstå att det här handlar om angrepp mot vår demokrati. En demokrati vi måste vara beredda att försvara.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar